Egentliga tanrekar, ristanrekar och långörad tanrek finns endast på Madagaskar, medan utternäbbmössen finns vid vatten i centrala och västra Afrika. Vanlig tanrek (Tenrec ecaudatus) har även införts på Comorerna, Maskarenerna och Seychellerna. Arterna förekommer i olika habitat men är vanligast i skogar. Vissa arter lever även på buskmark eller till och med i halvöknar.Ingen annan däggdjursfamilj har så stor inbördes variation i utseende som tanrekarna. Det finns arter som ser ut som igelkottar, näbbmöss, mullvadar och uttrar, men även de som inte direkt liknar några andra nu levande djur. Tanrekarna har bibehållit vissa "primitiva" drag som antagligen var vanligare hos tidigare moderkaksdjur, såsom kloaköppning (gemensam öppning för urogenital- och tarmkanalen) och den förhållandevis låga och växlande kroppstemperaturen. På grund av den låga temperaturen behöver hannarnas testiklar inte ligga i en pung utanför bålen.[1] De tidigaste Tenrecidae-fossil som hittats var över 25 miljoner år gamla och troligen var tanrekarna redan då väl etablerade i Afrikas fauna och bland de första däggdjuren att kolonisera Madagaskar.
De minsta arterna har samma storlek som näbbmöss med en längd omkring 4,5 cm och en vikt på 5 g, medan den största arten, vanlig tanrek, når en längd mellan 25 och 39 cm samt en vikt över 1 kg.[De flesta av tanrekarna och utternäbbmössen är nattaktiva och deras huvudföda är insekter och andra ryggradslösa djur, men växtdelar och frukt förekommer också. Vanliga tanreken tar även p.g.a. sin relativa storlek små reptiler och ibland däggdjur.
Utternäbbmöss och vattentanrek (Limnogale mergulus) vistas ofta i vattnet. Arterna av släktet Oryzorictes skapar tunnlar under marken. Vissa medlemmar i släktet långsvanstanrekar (Microgale) har bra förmåga att klättra i träd.
På dagen vilar de flesta arterna i ett gömställe eller i självgrävda bon under jorden.Tanrekarnas fortplantning är nära nog unik såtillvida att spermierna tränger in i omogna folliklar och befruktar äggen före ägglossningen. Dräktighetstiden ligger i de fall man känner till generellt runt 50-65 dygn. Ungarna, som föds under regnperioden för att säkra maximal födotillgång, varierar i antal från två hos utternäbbmössen till ibland över 30 hos vanlig tanrek.[Tanrekar räknades på grund av morfologiska likheter länge till ordningen äkta insektsätare. Nyare molekylärgenetiska undersökningar visade däremot att de tillhör en helt annan utvecklingslinje. Tanrekar räknas numera till överordningen Afrotheria som bland annat innefattar elefanter, sirendjur och jordsvin. Tanrekarnas närmaste släktingar finns i familjen guldmullvadar. Tillsammans bildar de ordningen Afrosoricida.

Guldmullvadarna har korta ben med kraftfulla grävklor och mycket tät päls. De har kvar ögon, men dessa är inte längre funktionella och är täckta av hud och päls. Öronen är enbart mycket små öppningar och de har en flik för att skydda näsborrarna.[1]
De varierar i storlek från runt 8 till 20 cm. De har kraftiga axelpartier och en förstorad tredje klo för bättre grävförmåga; femte tån är helt försvunnen, och enbart rester återstår av den första och fjärde. På bakbenen finns fortfarande alla tår.Guldmullvadar förekommer bara i Afrika söder om Sahara och där främst i kontinentens sydligaste delar. I republiken Sydafrika lever nästan hälften av alla arter.
Habitatet är beroende på art. Några arter som Eremitalpa granti lever i torra ökenområden men de flesta arterna finns i skogar, savanner och på gräsmark. Ofta har arterna ett begränsat utbredningsområde.Det är inte mycket känt om arternas levnadssätt. Rubrikens uppgifter gäller huvudsakligen för släktena Chrysochloris och Amblysomus som är mera kända och det antas att de andra släkten har liknande beteende.
Guldmullvadar lever nästan uteslutande under marken. För att gräva har de skarpa klor och de använder även nosen som har ett läderartat hölje. Vissa arter gräver sig per dag 4 till 12 meter fram. Hottentott-guldmullvaden skapar ibland 72 meter långa tunnlar per dygn och Grants ökenguldmullvad kommer ännu längre[1]. Gångarna skapas ofta i två lager. I tunnlarna av övre lagret som vanligen ligger tät under markytan letar de efter föda. Djupare tunnelsystem med större bon används för att vila och för ungarnas uppfostran. Hos andra arter i familjen är gångarna inte fasta, de faller ihop efter guldmullvaden. För en del arter är bekant att de delar gångarna med mullvadsgnagare.
Som flera andra djur som lever under marken finns hos guldmullvadar inga särskilda aktivitetstider, de kan vara aktiva på dagen och på natten. När temperaturen blir för kalt eller när tillgången till födan minskar faller de i ett stelt tillstånd (torpor) som liknar letargi. Hos vissa arter anpassar sig djurets temperatur nästan helt jordens temperatur.
De flesta guldmullvadar lever ensam och har ett revir. Träffas två individer uppstår strider där de knuffar eller biter mot varandra. Under striden utstöter de höga läten. Bara arter i släktet jätteguldmullvadar finns individer som lever i grupp.Födan hittas vanligen under markytan. Bara ett fåtal arter vistas ibland ovanpå markytan (till exempel efter mycket nederbörd) för att leta efter byten. De äter främst ryggradslösa djur som insekter och deras larver samt daggmaskar. Några arter äter även mindre ryggradsdjur som skinkar.Enligt aktuell bedömning har vissa arter en särskild parningstid. Andra har förmåga att para sig hela året. Före parningen trampar hannen med foten på marken och följer efter honan. Parningsleken innefattar även några drillande och gräshoppsliknande kratsande läten.[1] För arten Amblysomus hottentotus är det känt att hannens intensiva frierier har i vissa fall honans död till följd.
Före födelsen polstrar honan bon med gräs. Dräktigheten varar i 4 till 6 veckor och sedan föds ett till tre ungdjur (vanligen två). Ungarna saknar hår och är utrustade med mjuka klor men de växer snabba. Efter två till tre månader är ungarna självständiga och de fördrivas sedan ur bon.Arterna jagas av ormar som mullvadssnok (Pseudaspis cana) samt av kattdjur och hunddjur. Guldmullvadar som vistas ovanpå markytan har förvånansvärd bra förmåga att rusa tillbaka till bon. För arter i släktet Cryptochloris är det känt att de spelar död.11 av arterna är upptagna på IUCNs röda lista. Huvudanledningen är att deras habitat i stor omfattning tagits i bruk som jordbruksmark, samt påverkan från hundar och katter.